Cykelvasan – utmaningen för första gången!

MORA – Det har gått några dagar sedan årets Cykelvasan 90 km. Cyclesport.se´s cyklande reporter genomförde loppet för första gången. Läs om förberedelserna och loppet, dag för dag under vasaloppsveckan.

Så var den då avklarad, Cykelvasan. Premiär för mig, ja till och med premiär för min första MTB-tävling någonsin, nyligen 48 år fyllda. Hur var det nu då? Ber att få återkomma till det, låt oss istället backa tillbaka några dagar.

Tisdag 11 augusti
Andra arbetsveckan efter sommar och semester. Har kommit igång igen och ger mig ut på en löprunda när jag kommer hem från jobbet. Tänker att det blir lagom att springa en lätt runda i kväll och sedan ta det lugnt resten av veckan fram till lördag, eventuellt hinna ut en kortare cykeltur på torsdag. Har ingen erfarenhet av hur man förbereder sig bäst inför ett MTB-lopp men inför tidigare löpartävlingar som Göteborgsvarvet har jag lärt mig att jag gynnas bäst av att vila de sista dagarna.
Som nybörjare och debutant på cykelvasan har jag förvisso inga större mål jag känner att jag måste leva upp till men vill gärna känna mig bra förberedd så att resan blir så angenäm som möjligt.

Onsdag 12 augusti
Födelsedag som firas med att hämta ut nya bilen på eftermiddagen. Takräcke och cykelhållare monterat och klart. Första längre premiärturen kommer bli Dalarna på fredag eftermiddag och helgens evenemang. Dotter med sambo dyker upp i bilhallen. Vilket sammanträffande tänker jag men det visar sig att de visste att jag var där och behövde ha hjälp med barnvakt åt vårt första barnbarn, Hjalmar. Nästa är på gång och de var på väg till sjukhuset för att kolla läget. Det innebar att kvällen inte gav någon tid till att packa eller förbereda inför avresan utan lite lek och bus med en ett-åring. Avslutade kvällen med att gå ut i mörkret och beskåda lite ”stjärnfall”. Som de flesta kanske känner till passerar vårt kära jordklot genom en meteorskur som härstammar från Perseiderna.

Torsdag 13 augusti
Vaknar till en fantastiskt vacker morgon. Solens strålar skiner upp ett daggvått grönskande landskap utanför sovrumsfönstret. Har sovit lite halvdåligt och känner mig lite morgonseg. Har som vanligt lite svårt att slappna av och sova ordentligt när något spännande väntar, framförallt som i det här fallet även något nytt man inte varit med om tidigare. Hur ser banan ut, vilket tempo vågar jag hålla, hur blir vädret? Tankar och funderingar som kan ha en tendens att mala runt i huvudet ett antal gånger under natten.
Kvällen var tänkt för packning i lugn och ro men fick ta en tur in till stan vid 10-tiden för att hämta barnbarnet. Nummer två var på g så hjälp behövdes med barnpassning. Tog ett beslut om att ta en semesterdag på fredagen för att både hinna med barnvaktsuppdraget och packningen.

Fredag 14 augusti
Vaknar till det härliga beskedet att barnbarn nr 2 kom till världen vid halvsex. Har en lugn och skön dag och gör klart allt för avfärd. Vid 13-tiden tar vår yngsta dotter över barnpassningen och jag far in till stan för att ordna några sista saker samt hämta upp kära hustrun som till min glädje följer med.
Kommer iväg vid tretiden och kör med undantag för en kort paus de cirka 40 milen till Sälen och Lindvallen för att hämta ut startbeviset. Efter det bär det iväg till stugan där bekanta till oss som kom dagen innan tar emot oss och serverar kvällsmat. Lite cykelsnack hinns med innan en tidig sängläggning väntar.

Lördag 15 augusti

Som det brukar vara sover jag lite oroligt när man vet att något spännande väntar. Vaknar till och konstaterar att det fortfarande är mörkt men gissar att det ändå närmar sig morgon då det känns som jag sovit en bra stund. Sneglar på klockan som visar att den nyss passerat 1. Jaha, då är det nog bara att försöka somna om igen. Lyckas med det och vaknar sedan först vid 5-6 tiden igen och halvsover sedan fram till 7 då det blir uppgång och prepp-frukost.
Cykelbyxor och tröja åker på samt checkar att cykeldatorn är laddad och klar. En titt på termometern visar drygt 7 grader så även västen åker fram. Kolhydratladdade och klara lastas cyklarna på bilen för färd till Sälen Centrum där vi blir avsläppta för att ha en lagom uppvärmningssträcka till starten.

Väl vid startområde blir det ett stopp för att skaka ur sig de sista dropparna. Blir av någon anledning alltid så när det är tävling att man springer och småkissar sista timmarna som om man led av värsta inkontinensen.

08.55. Starten har gått och gruppen av cyklister börjar så sakteliga att röra på sig. Susar över startlinjen och trycker igång cykeldatorn. Har innan förhört mig om banan och är förberedd på att en lång uppförslöpa väntar. Tar rygg på kompisen de första hundra meterna men släpper sedan för att hitta mitt eget tempo. Lyckas inte riktigt utan flyter med gruppen i en för mig lite för hög fart. Känner dock att det funkar, kroppens depåer är fyllda och känner mig stark även om pulsen landar på en hög nivå direkt.

Väl uppe på krönet planar det ut och jag försöker hitta en skön rytm och trampar på. De blåa kilometerskyltarna passeras i en vad det känns som rasande snabb takt. Rätt som det är kommer Smågan. Är väl laddad med vatten, sportdryck och energibars så jag beslutar att trampa igenom utan stopp. Nu har vi lämnat de bekväma asfaltsvägarna och testat lite grusväg samt även kommit in på lite skogsvägar. Känns stötigt i cykeln och börjar fundera på om jag har för högt tryck i däcken.
Mångsbodarna skymtar och jag bestämmer mig för ett kort stopp för att fylla på med vatten och sportdryck. Fantastiskt snabba och hjälpsamma funktionärer som tar emot flaskorna och fyller dem på nolltid. Upp igen och sikte på Risberg.

Strax efter Risberg händer det. I en mindre uppförsbacke ställer jag mig upp för att trycka till några tramptag. Ett kort litet hugg i nedre låret. Ingen tvekan om vad det var, en riktigt tidig krampkänning. Känner mig helt oförstående och oförberedd på detta. Har ju laddat på bästa tänkbara sätt, dragit i mig tabletter innan och under loppet som ska motverka, druckit ordentligt före och under, varför???

Det är ju drygt 60 kilometer kvar att åka, hade kanske tänkt mig att det kunde komma med någon mil kvar eller så i värsta fall.

Finns inte så mycket att göra än att anpassa sig till de förutsättningar som råder. Lätta växlar, framförallt framöver gäller från och med nu för att hålla uppe kadensen och inte trycka på för mycket med lårmusklerna. Provar vid någon backe att ställa mig upp igen men åker snabbt ner på sadeln då det är på väg att låsa sig i benet direkt. Planen att hoppa över några vätskestationer revideras till att istället ta korta stopp på alla återstående för att fylla på vatten o sportdryck samt trycka i sig vad som i övrigt finns att tillgå i form av saltgurka, blåbärssoppa och bullar.

De där blåa härliga kilometerskyltarna som passerades så fort i början har förvandlats till några jobbiga påminnelser om hur långt det är kvar. Med 47km kvar konstaterar jag att vi nu är mer än halvvägs och börjar räkna ner på allvar,
Lyckas kilometer efter kilometer balansera på rätt sida om krampförbannelsen även om jag har en känsla av att tempot långsamt sänks hela tiden. Vid ett parti möts jag av en låååång grusuppförsbacke. Telefonstolparna som försöker veva runt tramporna protesterar vilt och säger till mig att det är lika bra att kliva av och gå uppför. Kastar en blick upp i backen och ser att det är ingen som går med cykeln och slänger i en ännu lättare växel och tvingar mig framåt och uppför satansbacken. Får ner pulsen i utförslöpan som väntar och låter bli att trampa för att vila benen lite. Har svårt att avgöra om det är skönast att hålla dem still emellanåt eller trampa kontinuerligt men konstaterar att det är lika illa oavsett vad.

Passerar Oxberg och en skylt säger efter ett tag att det är 26 kilometer kvar, samma sträcka jag har till jobbet från sommarstugan som jag cyklade ett antal gånger i somras. Försöker påminna mig hur lätt och kort sträckan kändes för att få lite positiva vibbar när det nu känns som mest jobbigt. Längtar något infernaliskt efter att få komma i mål och bara lägga mig ner. Hökberg och Eldris klaras också av och med 9 kilometer kvar plockar jag fram den där sista adrenalinkicken man kan få när man känner att målet är i sikte. Lyckas öka tempot något, nu börjar det även vara mer publik utmed spåret så jag får för tusan inte vika ner mig nu. Känner igen omgivningarna från de gånger man suttit och tittat på Vasaloppet. Passerar campingen och äntligen är man inne på målrakan.

Känner en stor tillfredställelse när jag passerar mållinjen. Bromsar ner, klickar ur fötterna ur pedalerna och kliver av cykeln. Känner hur det krampar till i båda benen och stapplar långsamt framåt mot den hägrande medaljen. Orkar knappt lyfta armarna så jag ber dem hänga den runt halsen innan jag sakta stapplar vidare för att söka upp hustru och vänner.

Tar gladeligen emot en kall mjölk på vägen ut ur målområdet och möter upp de andra. Lite kort snack och analys av loppet medan jag omväxlande står upp eller hänger över cykeln.

Bredvid står Mora Turistbyrå med en monter och bakom den är två solstolar utplacerade. Kvinnan som står i montern ser med all tydlighet min trötthet och erbjuder mig en plats i den ena solstolen. Sjunker ner i den med glädje och känner hur kroppen åter börjar hitta tillbaka till verkligheten igen.

Efter det väntar återresa till Sälen för lite dusch och återhämtning. På kvällen samlas gänget i en stuga och det bjuds på en fantastiskt god middag som kröns med en dessert som det serveras hjortronsylt till, bär som nyligen plockats i skogarna, supergott!

Vaknar vid sju-tiden på söndagsmorgonen och känner mig behagligt trött i kroppen efter lördagens fysiska ansträngning. Frukost och städning av stugan, sedan bär det iväg hemåt för den här gången. Passerar startområdet och tänker att där stod man för ett dygn sedan, sugen på att trampa iväg. Nu blir det till att komma hem och fortsätta med träningspassen för att vara i bra form för nästa utmaning. Tack Sälen och Mora för den här gången, vi syns igen första helgen i mars!