Foto: Christer Hedberg
– ::: Cykelsporten på landsväg har haft en rad olika utvecklingsfaser. Tävlingsarrangörer, cykeltillverkare och förbundspolitik på olika nivåer har påverkat vem och vilka som fått starta i olika tävlingar sedan tävlingscyklingens barndom. Cykelsporten idag ser inte ut som på 80-talet, 90-talet eller ens som den gjorde 2004. Därför behöver landslagsverksamheten anpassas efter omvärlden, struktur, regler och kommande utveckling. Cyclesport.se hjälper er att få lite koll de stora förändringarna för herrcyklingen de senaste tjugofem åren.
Hösten 2012 har varit en tid för förändring i svensk cykelsport. Hur förändringen skall se ut och varför har debatterats och kommer att debatteras mer framöver.
Det är helt klart att en nations landslag har en omvärld att anpassa sig efter och genom åren har spelreglerna i omvärlden förändrats och det har påverkat förutsättningar för vad landslagen kan jobba med och på vilken nivå man kan göra störst skillnad.
Sponsorer, främst cykeltillverkare, har dominerat vad gäller att sätta samman team för representation i världens största tävlingar redan från slutet på 1800-talet. Dragkampen mellan team som betalar cyklisternas löner och landslag som kan åtnjuta framgång av teamens investeringar har lett till många diskussioner genom årens lopp. Tour de France tillät enbart landslag mellan åren 1930 och 1961. 1962 delades den internationella cykelunionen (UCI) i två delar, ett amatörförbund (FIAC) och ett proffsförbund (FICP). Därefter var det nästintill vattentäta skott mellan de båda förbundens tävlingar fram till 1992 då UCI åter blev ett gemensamt förbund.
Under proffsförbundstiden var det endast amatörer som fick tävla på OS. För svensk del, med relativt få proffslicensierade cyklister, så innebar det att OS var landslagets främsta mål. En proffslicensierad cyklist kunde ibland ses som en förlorad cyklist från landslaget. Landslagets roll var tydlig och avgränsad. Man jobbade med landets bästa och mest lovande amatörcyklister för att kunna prestera bra på amatör-VM och på OS. Amatörcyklingen domineras av länderna bakom järnridån som håller OS som högsta prioritet. Kommunistregimernas cyklister tillåts sällan ge sig in i proffsvärlden.
1988 var det 34 lag som delade på de 120 segrar (endagsloppet, etapper och sammanlagt) som fanns att köra om i FICP. Dessa lag hade mellan tio och 25 åkare i laget. De 20 bästa teamen i segerstatistiken hade sammanlagt 340 cyklister licensierade hos sig (källa: Cyclingbase.com). Att få fram hur många cyklister som var licensierade hos FICP är svårt. FICP hade 253 team registrerade 1988, flertalet med bara en åkare eller ibland ingen alls i sin laguppställning. Uppskattingsvis så kan det handla om ca 600 cyklister som tävlade aktivt på en nivå högre än där landslagen tävlar.
Att lösa en proffslicens för en svensk cyklist kostade 5.000 Kr i slutet av 80-talet och det fick inte göras innan det år cyklisten fyllde 23. Vem som än kunde betala de begärda pengarna kunde registrera en licens och på så sätt frilansa i olika team under säsongen som ett sätt att bli upptäckt. En proffslicens för en svensk cyklist var lite som att köpa sig en startplats i proffsens VM.
1988 tar Sverige OS-brons på lagtempo, fyra år senare körs det sista OS-lagtempot i Barcelona. Svenskarna vurpar olyckligt när dom är på väg mot en ny medalj. En era av hårt målmedvetet och framgångsrikt arbete för det svenska landslaget tar slut när lagtempotävlingarna upphör i de stora mästerskapen. Muren mot Östeuropa har fallit och när den politiska världskartan ritas om så påverkas även cykelvärlden.
1996 görs nästa stora förändring i sporten. De proffslicensierade lagen är nu indelade i tre divisioner med olika krav att uppfylla för att få sin status. Division III är en amatördivision med möjlighet att köra en del proffslopp. Proffscykliter får tävla på OS och VM-tävlingarna får se uppdelningen mellan proffs och amatörer försvinna, istället införs en separat U23-klass. Det blir nu viktigt att ha många åkare i proffsvärlden för att kunna hävda nationen i större mästerskap.
I Sverige är det främst två lag som kommer att stå för exporten av cyklister till proffscyklingen, både Team Isostar (senare Wirsbo och Mälarenergi) och Team Crescent (senare Bianchi Scandinavia och Bianchi Nordic) är registrerade som division III-team hos UCI. Cyklister som Martin Rittsel, Michael Andersson, Marcus Ljungqvist, Thomas Löfkvist, Stefan Adamsson, Gustav Larsson, Fredrik Kessiakoff och många fler fick sin internationella erfarenhet grundlagd i dessa lag. Cyklister som senare gått vidare för att representera Sverige på OS och VM.
Landslagets möjlighet att påverka utvecklingen för landets bästa cyklister ligger nu tydligt på de cyklister som fortfarande är amatörer, dvs. okontrakterade eller i division III-team. Både genom att ta oerfarna duktiga cyklister ut på internationella tävlingar och för att stärka tävlingsprogrammet för dom svenska team och cyklister som är i lägsta proffsdivisionen. Den nya indelningen från UCI skapar genom U23-mästerskapen en egen arena där de yngre cyklisterna kan bli synliga i mängden, en del där landslagen spelar stor roll.
1998 finns det 449 cyklister i UCI Division I och 618 i Division II, dvs närmare en fördubbling, jämfört med tio år tidigare, av cyklister som tävlar på en nivå högre än vad landslagen gör vid sidan av mästerskapen. Förändringen är bara början på en trend som blir tydligare senare.
2005 införs ProTour och de fem Continentaltourerna. 20 lag med vardera 26-35 cyklister, dvs. ca 600 åkare, skall köra de tävlingar som ingår i ProTour. Gamla division II ersätts med ProContinental. 2008 är det drygt 1.200 cyklister som Pro-licens i världen. Förutom mästerskapen är världens största tävlingar sedan länge stängda för landslag. Gamla division III ersätts med Continental, en division där flera av världens nationsförbund väljer att etablera lag, på egen hand eller med olika samarbetspartners, för att säkerställa bra tävlingsprogram för sina framtidslöften.
Öronmärkt för landslag finns världscuperna, Nations Cup, för juniorer och U23. Flera länder, bl.a. Danmark och Norge lägger stora resurser på att bedriva strukturerad landslagsverksamhet kring nations Cup-tävlingarna.
Sverige har inledningsvis inga Continental Team men ett par lag som tävlar internationellt som elitlag, Team CykelCity.se och Team Cyclesport.se. När Team CykelCity.se nått status som Continentalteam 2011 så signeras snart det första Pro-kontraktet med en svensk U23-cyklist (Tobias Ludvigsson) sedan Team Mälarenergis nedläggning 2006.
Det är tydligare än någonsin att regelverket hos UCI vill styra landslagen mot att jobba med yngre cyklister och överlåta topputvecklingen till de stora proffsteamen. När nu UCI planerar att införa en andra division i WorldTour samt införa regler om att WordTour-team måste ha egna utvecklingsteam i continentaldivisionen så lägger man än mer ansvar till de strukturerade teamen.
Pro-licensierade U23-cyklister får inte längre köra i U23-landslaget. Att låta de största lagen ta ansvar även för utvecklingsteam kan bidra till att de unga cyklisterna kanske kan vara tillgängliga för landslag under någon ytterligare säsong. De continentalteam som drivs av större lag kommer säkerligen att han en större chans till inbjudningar som ger ett komplett tävlingsprogram och då de redan är kontrakterade inom det större teamets organisation så minskar stressen att rycka upp dom i högsta serien. Det blir ytterligare en fördel för de landslag som strukturerar sig kring Nations Cup.
De planerade förändringarna ger länder som t.ex. Storbritannien och Austrailen vars förbund sedan länge jobbar nära sina WorldTour-team och har stor erfarenhet av att jobba med landslagsverksamhet inom ramen för UCI-registrerade lag. I Sverige finns inget av världens ledande lag vilket gör det till en framtida utmaning för landslagsledningen att finna vägar att kunna placera sina åkare i en bra och trygg utvecklingstrappa.
Tydligt är att landslag inom cykelsporten ständigt måste förändra sig. Under kalla krigets dagar fanns det få proffs och en större arena för amatörcykling. Efter 1992 har antalet proffs blivit fler och sporten har blivit mer spridd över världen. Glappet mellan att vara duktig amatör och duktig proffscyklist är ständigt ökande. Med jämna mellanrum görs strukturella förändringar i sportens organisation, förändringar som gör att landslagsverksamheten måste anpassas för att kunna vara till största möjliga nytta för att nå verksamhetens uppsatta mål.